Vår lilla stora kille
Tiden går så otroligt fort när man har barn! Själv förändras man ju ingenting från ett år till ett annat (var snäll och håll med nu) men på ett år händer så otroligt mycket i ett barns liv. Vår lilla son är plötsligt fem år och vissa dar blir det så uppenbart att han faktiskt håller på att bli "stor". Igår var jag ledig med barnen och gav mig ut själv med båda två till Rödkullens barnområde här i Åre. Detta skulle jag inte äns funderat över förra vintern men nu kändes det som om det skulle gå bra.
Det gick jättebra! Stora killen skötte sig helt själv och kallade bara på uppmärksamhet vid viktiga tillfällen; när ett hopp skulle visas eller när han demonstrerade hur man nonchalant kan åka rakt ner för hela backen med armarna i kors framför bröstet utan att det är läskigt. Knappliftar som förra året var lite vingliga att åka är plötsligt hur lätta som helst och backarna är inte längre lika roliga som stigar i skogen.
Fram och tillbaka åkte han mellan knappliften och rullbandet där jag och dottern busade med pulka och stjärtlapp och jag kände mig inte det minsta nervös. När dottern tillslut envisades med att även hon skulle åka skidor blev det dock lite för mycket för min rygg; att springa som en banan ner för en backe bakom en 2-åring som vägrar vara fasthållen och därefter bära samma envisa unge med skidor på upp till rullbandet efter varje åk är ingen snäll ryggsyssla. Men förhoppningsvis är hon lika självständig som sin bror i backen om sisådär en 2-3 år. Hoppas ryggen håller tills dess... En underbar dag hade vi trots allt jag och mina små!
/Sofie