Att vilja mer än man klarar
En underbar helg är över och jag får inse att jag vill mer än min kropp klarar av. Under fredagen tillbringade vi eftermiddagen i Björnens skidområde med strålande sol och fika i Björnlandet. Vi njöt alla för fullt av den friska luften och de fina pisterna.
Barnen tycker det är så roligt att åka skidor, storkillen har fått egna stavar och lilltjejen hänger fast i pappas stav även nerför "vuxenbackarna" och tjuter av lycka när det går fort. Båda barnen har ärvt min förtjusning i att sjunga i backen när lyckokänslan blir extra stark och skrålar för fullt emellanåt. Så härligt!
Lördagen tillbringades i Ullådalens härliga pister och i skogen bredvid där sonen nu far fram som en virvelvind mellan knotiga fjällbjörkar. En fika i skogskanten med fantastisk utsikt hanns också med. Men efter ett par timmar kände jag att kroppen fått nog, lillan var också helt slut, så medan sambo och son tog sig tillbaka till Åre skidvägen åkte lilla damen och jag hem för att vila. Väl hemma med sovande liten var det dags att lägga sig och ta det lugnt; fast jag skulle ju bara spraya de där hyllorna till barnens rum... Sen kom resten av familjen hem; dags att laga middag... Men visst ja! Jag måste ju iväg och jobba ett par timmar, lokalvård... Sen supertrevligt; vännerna på besök för att se melodifestivalen...
Söndag morgon var det dags att gå till jobbet. Upp ur sängen och göra frukost, ta en dusch och klä på... nånstans där kom ryggskottet. Ja så då ligger jag här igen och känner mig helt värdelös och vill inget hellre än att jobba. Hur ofta har man den känslan? Jag inser som sagt att jag vill mycket mer än vad jag klarar, men det är så svårt att dra gränsen. Men jag vägrar naturligtvis ge upp, snart är jag igång igen!
/Sofie