Nu får det väl räcka!
Med 39.7 graders feber ligger lillan bredvid mig på soffan halvt utslagen med ögonlock som knappt kan hålla sig öppna och tung andning. Mamma, pappa, mumlar hon med jämna mellanrum med svag röst. Det gör så ont i mitt hjärta att se henne sån här och jag tänker tillbaka på den jobbiga vinter vi haft på sjukdomsfronten. Så här hög feber utan nån specifik sjukdomsbild känns extra tufft och oron kniper i magen.
Själv har jag varit hemma två dar från jobbet på grund av urflippad mage, ont i kropp och huvud och en enorm trötthet. Men jag är inte sjuk på "det" sättet, jag är bara utmattad. Jag har varit sjuk mest i familjen denna vinter och det tar på krafterna, men det som sliter mest är när barnen inte är ok, det ger en trötthet som känns ända in på cellnivå.
Jag lever ett fantastiskt liv med en underbar familj, fina vänner och ett bra jobb på en plats som jag älskar av hela mitt hjärta. Men det gör inte automatiskt att man alltid mår prima, livet handlar om så mycket och ibland mår man dåligt, det tillhör och så måste det få vara. Men jag tänker ändå för mig själv när lillan gnyr högt i febersömnen; nu får det väl räcka!
/Sofie